fantasy shirt and jeans SS06, crushed skirt and swollen shirt, reversed shoulder pad top and slacks SS09
SEASONS GREETINGS TO ALL OUR FRIENDS!
We are happy to announce that our next show will be in the Topshop venue on the 20th February at 19.00. We hope to see you there!
Rebecca Simonsson
year anniversay in Stockholm.
year anniversay in Stockholm.
Self Service 1998
Anders:
Våren 1998 undrade Ezra Petronio och Suzanne Koller (Self Service) om
jag ville träffa Ann-Sofie Back. De ville att vi skulle samarbeta på
en serie bilder. Ann-Sofie var nyutexaminerad från S:t Martin's
College of Art i London. Hon visade bilder på kläder hon gjort i
skolan. Det var intressant men mina möten brukar oftast inte leda till
någonting, så jag trodde inte då att det skulle bli något samarbete.
I brist på annat och att något hade fångat mitt intresse, så ringde
jag henne i alla fall en vecka senare. Skulle hon ha tid att sy ihop
några kläder på temat som tidningen ville att vi skulle följa? Jag
tror det var något som Holiday. Jag minns att vi båda två tyckte det
var ganska larvigt i alla fall.
Jag tänkte att det var lättast om vi använde Ann-Sofie som modell.
Ingen sminkös. Bara vi två eftersom hon verkade ganska spänd och det
var väl jag också. Vi träffades, tog ett par öl, och promenerade iväg
med en påse kläder. Vi hade oväntat kul ihop trots nervositeten. Även
när vi gjorde layouten. Vi trodde aldrig att det skulle tryckas.
Ann-Sofie:
Våren 1998 slutade jag St Martins och åkte till Paris och träffade
Self Service och Purple Magazine. Sussanne Koller tyckte att jag
skulle träffa en fotograf i London som hette Anders Edström.
Temat for numret var Holiday och Anders frågade om jag kunde sy lite
kläder som vi kunde fotografera. Jag var modell själv eftersom vi
tyckte att det var för jobbigt att fråga någon annan. Jag kommer inte
ihåg vad jag tyckte om resultatet.
Snapshot-estetiken inom mode var i sin vagga vid den här tiden och det
var inte Juergen Teller eller Wolfgang Tillmans eller alla horder av
fotografer som kopierat stilen som uppfann den, det var Anders men han
skulle aldrig kalla den för det. Det som andra gjort i denna genre är
vansinnigt tillrättalagt i jämförelse, lägger sig alltid i någon slags
estetisk godtagbar låtsas-spontanitets nivå eller så blir det så jävla
tufft.
Dazed & Confused 2001
Anders:
När Dazed & Confused, år 2001, bad mig göra en ny serie med Ann-Sofie
så hade hon inte riktigt tid eller lust att göra en styling. Jag
föreslog att vi skulle göra en serie på Londons gator tillsammans och
fotografera det vi såg. Titeln People bestämdes inte av oss.
Ann-Sofie:
Efter Miu Miu kampanjen var vi jävligt trötta på folk så vi valde
människor på stan som Anders fotade. Det var också hela tiden otroligt
pinsamt att fråga folk om dom ville vara modeller, dom flesta förstod
ju inte varför vi valt dom och sedan när dom såg kläderna eller inte
fick några instruktioner om vad dom skulle göra så blev det bara ännu
jobbigare. Varje fotografering var verkligen outhärdlig förutom denna.
X Knowledge Home 2003
Anders:
När jag som tjugoåring upptäckte fotografi sökte jag in på Biskops
Arnö Fotoskola. En av ansökningsuppgifterna var temat fart. Jag gick
ut på gatan och fotograferade bilarna som körde förbi. Jag behandlade
alla uppgifter på detta sätt men det var ju inget en skola ville se,
så jag kom inte in. Jag har ofta återkommit till dessa första bilder.
Nu fotograferade jag därför bilar på nytt.
Hej Daddy, fotograferades 2003 för X-Knowledge Home, en japansk
tidning om arkitektur som också visade en del mode.
Efter denna serie gjorde vi några serier till men vi började tröttna.
Det var för lätt att få saker publicerade. Self Service blev väldigt
sura när vi inte hade haft tid att fotografera för dom en gång. Jag
tror att vi är på deras svarta lista. Vi blev nonchalanta och
slarviga. Det hade varit roligt i början när vi inte trodde att någon
skulle publicera det vi gjorde. Nu kändes det inte längre som om det
fanns några gränser. Så vi tog en paus. När vi sedan ville prova igen
satt det nya personer på redaktionerna. Vi orkade inte slåss för att
komma tillbaks. Vi tyckte vi hade viktigare saker vi ville göra. 2004
flyttade jag dessutom till Tokyo så samarbetet med Ann-Sofie upphörde
nästan helt. Kanske kan det återupptas en dag.
Ann-Sofie:
Här någonstans slutade det att vara roligt men jag är nöjd med hur vi
satte ihop bilderna. Det är min pappa som kör motorcykeln. Tjejen är
Anna Sara Dåvik, en jätteduktig designer som var den första jag
anställde som designassistent. Det här plåtade vi i Stockholm, jag
tror det är enda gången vi gjort det.
Vi har nog gjort några grejor till efter den här plåtningen men det
blev aldrig speciellt bra. Man kan inte låtsas vara naiv, vi visste
verkligen inte hur konstigt det vi gjorde var, vi visste att det var
annorlunda men vi tyckte samtidigt att det verkligen var helt normalt.
Det skulle kännas som om det var svårt att göra något såhär
oattraktivt och otydligt idag. Det är också egentligen helt otroligt
att något av det här blev publicerat och hade aldrig blivit det i
dagens modetidningsklimat.
Vad jag ville uppnå var bilder som förvånade mig estetiskt, jag ville
känna mig lite tveksam till om det var bra eller dåligt (jag ville bli
generad) och att inspireras av klichéer. Jag ville att det skulle
kännas ogenomtänkt. Om jag jobbade så blev jag mest nöjd. Egentligen
tyckte jag alltid att min styling förstörde Anders bilder.
Dazed & Confused 2002
Anders:
Part One och Part Two, år 2002. Jag vet inte varför men vi föreslog
för Dazed & Confused att göra två serier som egentligen var en serie.
Vi publicerade hälften i ett nummer och nästa hälft i nästa nummer.
Jag vet inte varför dom gick med på det. Vi tyckte det var en idiotisk
idé (som vi båda är svaga för) och det verkade just då som vi kunde
föreslå vad som helst. Som ung assistent hos ett par fotografer i
Stockholm fotograferade jag ofta stilleben. Bl. a torra löv. Det var
mest för att träna på ljussättning. Nu tyckte jag den idén var så
konstig att jag ville göra det igen. Stilleben av kläder och torra löv.
Coca Colaburkarna var en annan dum idé. En fejkad kommentar om
kommersialism, som Ann-Sofie tyckte var hur korkad som helst. En
färgad modell med blonderat hår var mest för effektens skull.
Ann-Sofie:
Jag tycker vi har lyckats göra något outhärdligt pinsamt i den här
serien. Man kan bara balansera såhär om man känner den man jobbar med
tillräckligt väl men vi har aldrig pratat om vad vi gör egentligen,
det är något som vuxit fram medan vi tänkt på annat. Vi har bara gjort
och sedan valt bilder utan att förklara vad det är vi gör ens for
varandra. Jag är nöjd med hur plågsamt amatörmässigt det ser ut. Den
här och Bohus-Malmön serien är mina favoriter.
Dazed & Confused 2001
Anders:
Jag gjorde en film tillsammans med C.W. Winter våren 2001. Ann-Sofie stylade filmen och jag tog samtidigt stillbilder. Bilderna publicerades i Dazed & Confused under titeln Like This. Vi var tillbaks med tre modeller som vi alltid hade haft lättast för. Anna, Sandra och Tina.
Ann-Sofie:
Eftersom pr kontoren som jag lånade kläder på verkligen visste att det skulle bli "fula" bilder så var det otroligt svårt att få de kläder jag ville. Oftast skickade dom bara något annat istället och detta underlättade ju för det ogenomtänkta utseendet jag var ute efter. Efter ett tag slutade jag bry mig, det var ju bara bättre att jag inte valde kläderna själv. Jag brukade hänga ett jobb på 10 minuter, ju snabbare det gick desto bättre blev det.
Här modellade Sandra och Tina tillsammans med biokemisten. Sandra och Tina är perfekta eftersom jag aldrig skulle ha valt dom. Sandra var snyggast i klassen när jag gick i 8:an och Tina är hennes kompis. Anna valde jag för att hon såg ut som en dålig kopia av tjejen som Wolfgang Tillmans plåtade naken i ett träd.
Purple 2001
Anders:
Vi fotograferade vår första serie tillsammans för Purple år 2001 på Bohus-Malmön på västkusten. Ann-Sofie brukade åka dit på somrarna. Hon berättade om stenbrotten på ön som lät väldigt bra. Hon annonserade i Konsum om att vi sökte modeller. Alla som hörde av sig fick vara med. Serien blev ca tjugofem sidor lång.
Ann-Sofie:
Bilden med rödvinsflaskan är en av mina favoriter, ett riktigt stilleben. Jag och Fredrik hade hyrt ett hus på Bohus-Malmön under sommaren och på något sätt var vi tvungna att plåta for Purple under den tiden.
Jag satte upp en lapp på Konsum på ön om det var någon som skulle vara intresserad av att modella, sedan frågade jag varenda tjej jag stötte på om dom kunde tänka sig att vara med.
Tjejen pvc-jackan är den bästa jag jobbat med, otroligt självsäker.
Miu Miu 2000
Anders:
I slutet på år 2000 blev jag erbjuden att göra en provfotografering för Miu Miu. Först fotograferade jag bakom kulisserna på visningen i Milano. Miuccia Prada tyckte resultatet blev intressant men kände sig inte riktigt övertygad. Hon bad mig därför göra ytterligare en provfotografering med modellen som skulle göra kampanjen. En svensk, väldigt ung modell. Alldeles för ung för min smak. Samtidigt skulle en tysk fotograf också provfotografera så vi tävlade om kampanjen. Jag bad Ann-Sofie göra stylingen för detta. Vi använde även Fredrik, Ann-Sofies pojkvän, och Anna från Vladivostock som extramodeller. När jag visade bilderna för Miuccia i Milano sa jag åt henne att mina bilder inte fungerar för reklam och att hon nog gjorde bäst i att inte välja mig. En vecka senare ringde hon och gratulerade till att kampanjen var vår. Tyvärr utan Fredrik och Anna.
Ann-Sofie:
Miuccia Prada hade sett en bild Anders tagit i I-D och bestämt att hon ville att han skulle plåta så Anders valde mig som stylist. Jag behövde som tur var inte träffa Miuccia och konstigt nog så fick vi kampanjen. Jag har ju aldrig velat vara stylist egentligen och man får inget betalt för att göra editorials för tidningar så jag var tvungen att skaffa en agent för att förhandla om betalning. Jag fick det jag bad om tror jag för att jag egentligen sket i om dom skulle säga nej till mitt förslag. Hade jag velat bli stylist så hade det varit stora genombrottet men eftersom jag bara gjorde det för pengarna så blev det inte så viktigt och därför kunde jag vara coolare med det.
Jag valde själv vilka plagg som skulle vara med i kampanjen. Vi behövde inte ha någon art director med oss på plåtningen, dom förstod att det aldrig skulle ha gått. Det var Anders, jag, sminkösen, assistenten, dom två modellerna och en chaufför. Den amerikanska, manliga modellen hade aldrig varit utomlands förut och hade glömt att packa, jag tror inte han förstod vart Europa låg eller att det fanns affärer här också, han hade samma kalsonger på sig hela veckan.
Dune 2000
Anders:
Paco Rabanne valdes av Ann-Sofie. Hon var intresserad av att använda designers som hon inte gillade och försöka göra något med det. Vi ville göra en fotografering som följde ett tema eftersom ingen trodde att vi gjorde sådant. Det var för Dune. Vi hade alltid total frihet. Vi använde återigen Anna, den ryska vetenskapskvinnan. Det var första gången vi nöjde oss med en ensam modell. Även det för att ingen räknade med det. Inte ens vi själva.
Ann-Sofie:
Jag valde Paco Rabanne för att det nog var det värsta jag kunde tänka mig, det jag gillade minst och mest opassande för Anders bilder. Det blev inte så bra när jag valde Margiela. Dior, Versace eller som här Rabanne, funkade bättre.
Dazed & Confused 2000
Anders:
Charming var vår första serie för Dazed & Confused. Vi började arbeta ihop oss. Jag visste att Ann-Sofie skulle komma med en ganska underlig styling och hon litade på att bilderna på något sätt skulle bli användbara. Jag föreslog profil, park, resa, läsa. Ann-Sofie föreslog dans och spela spel. Vi gillade att situationerna inte hörde ihop. Det var oftast meningslösa förslag. Situationer i vilka vi hoppades oförväntade saker skulle hända. Målet var endast att samla material som vi kunde sätta ihop en oförväntad serie med. Vi ville själva bli förvånade. Vi arbetade tillsammans med en skräckblandad förtjusning. Modeller här var två kompisar till Ann-Sofie och en kille som hon hade hittat på en bar.
Ann-Sofie:
Det var Katie England som var fashion editor på Dazed & Confused vid den tiden. Hon gillade verkligen vad vi gjorde, jag vet inte om hon förstod det men hon lät oss hålla på. Hon var på något sätt den mest ödmjuka, minst tillgjorda och minst jobbiga fashion editor vi jobbat med, hon visste vad hon ville och kunde därför lita på andra. Vi fick också bestämma art direction på bilderna när vi jobbade med Dazed, det är sällan tidningarna låter en lägga sig i den men med Anders bilder är layouten otroligt viktig och det handlar om gruppen av bilder tillsammans, inte masterpieces.
Self Service 2000
Anders:
Alike fotograferades för Self Service i januari 2000. Under den tiden var det väldigt populärt att uppstyltade modeller fotograferade med storformats kameror. Vi använde småformat vilket för många gav ett amatörmässigt intryck. Modeller var Anna, en vetenskapskvinna från Vladivostok som Ann-Sofie delade rum med, Christer från Sverige och en engelska som vi hittade i ett varuhus. En av Ann-Sofies vänner berättade att han såg ett par på Pressbyrån bläddrandes förundrat i Self Service. De kunde inte förstå hur något så dåligt kunde publiceras. År 2000 ökade produktionen tillsammans med Ann-Sofie.
Ann-Sofie:
Anna var en rysk biokemist från Vladivostok som tidigare delat lägenhet med mig, den blonda killen var svensk och var också en flatmate, den svarta killen minns jag inte var vi hittade och den blonda korthåriga tjejen tyckte att hela grejen verkligen var hemsk, hon trodde att vi drev med henne. Jag vet inte vad Self Service tyckte, dom sa aldrig något egentligen. Vi plåtade hemma hos Anders.
